I skriften Industrilok i Östergötland kan man under rubriken ”Stora Aleryd” se en bild på och läsa om torvmosseloket på Hög- eller Klintamossen som ligger i Ödeshögs kommun och gränsar till Småland. Torvbrytningen vid Högstorp som den intilliggande gården heter startades av G W Holmberg troligtvis någon gång på 30-talet och en 1 kilometer lång bana med 600 mm spårvidd , så kallad Deacauvillejärnväg (uppkallad efter en fransk 1800-talsinjenjör) vanlig vid mängder av industrier) anlades från Klintgölen till torvberedningsfabriken.  Enligt Industrilok i Östergötland anlades banan troligen 1937, och 1974 lades den om med svetsade stålslipers. Från början drogs vagnarna av människor eller möjligen hästar, men på 50-talet skaffades ett lokalbyggt lok, vilket somliga kallar ett HPD-lok, dvs.ett lok av HopPlockade Delar . Enligt en son till GW Holmberg är loket tillverkat av en smed i Väderstad.

Lite kuriosa om Högstorp är att författarinnan Moa Martinsson under en period på 40-talet bodde här tillsammans med en annan författare, nämligen Karl Gunnarsson. Han har för övrigt i sin bok Som bonde bland bönder bland annat skrivit om den störande torvbrytningen och sjösänkningen av Klintasjön till en mindre och mer gölaktig vattensamling.  Han skriver även att torvberedningsfabriken togs i bruk under denna tid. I bygden har berättats om när arbetarna på mossen i smyg försökte få en glimt av den lättklädda/oklädda bad- och solnymfen Moa. Gunnarsson ondgör sig också över denna besvärande nyfikenheten på den kvinnliga nakenheten bland herrarna på mossen.

Mera historik

Torvmossen såldes 1973 till Bertil Malm (Tranås Torvförädling) som bedrev viss torvbrytning några år innan mossen såldes vidare i början på 80-talet till Siv och Sven Carlsson i Boet. Under denna tid tog jag kontakt med den nya ägaren Sven Carlsson för att eventuellt köpa loket. Han var villig att sälja, men jag var just då inte tillräckligt intresserad av affären. Flera år senare såldes mossen till våra grannar Hans-Åke och Britt Wernersson i Frätsabola. Samtidigt hade mitt intresse för loket ökat eftersom jag själv hade anlagt en kortare vedbana på tomten, vilken för övrigt också ägts av G W Holmberg eftersom min fru och jag bor i G W Holmbergs före detta kombinerade bostad och lanthandel i Klöverdala. Redan när vi blev ägare till fastigheten var dock affärslokalerna ombyggda till bostadsutrymmen.

Ett Bomek-projekt

Efter att Wernerssons övertagit torvmossen fick jag köpa loket. De flesta tyckte väl att jag bara köpt skrot, men inte min fru Birgitta som också såg charmen med att få ett udda och trevligt litet lok i trädgården. Till att börja med lämnade jag loket till en mindre bilverkstad, men det var för svåra skador på loket; bland annat.gick motorn inte att dra runt, så nästa steg blev att lämna hela härligheten till Tore Göranssons verkstad Bomek (Boets mekaniska verkstad). Tore är känd för både sina talanger inom mekanik och sitt intresse för lite udda mekaniska konstruktioner.  Bland annat har han modifierat och därmed förbättrat maskiner åt industrier i Tranås. Det visade sig att Tore var den rätte att ta sig an även ett HPD-lok. Han tyckte själv att detta var ett stimulerande projekt.

Kajsa Varg

Kajsa Varg-tänkandet eller ”man tar vad man har” verkar ha varit en genomgående konstruktionsfilosofi. Balkarna som motorn vilar på är delvis 5-kilosräler (efter renoveringen förstärkta) och hjulen är enligt Tore förmodligen från en mindre Opellastbil modell sent 30-tal. Hjulen inklusive bromshusen från lastbilen har blivit kärnan i järnvägshjul genom att bandjärn böjts runt utvändigt och försetts med flänsar. Även kardanen verkar vara från en mindre lastbil. Loket är egentligen fyrhjulsdrivet eftersom framhjulen är förbundna med bakhjulen genom utvändiga kedjor. Även konstruktionen för att justera kedjornas spänning är lite udda genom att framhjulen förskjuts med hjälp av en gänganordning. Att få de minst sagt rostiga kedjorna mjuka och följsamma var också en prestation som Tore också lyckades med efter bland annat ett flera månader långt blandoljebad för dessa kedjor.

Motorn

Loket hade troligen från början en Opelmotor men när det ställdes av 1981 var motorn en Volvo B 18. Denna motor gick alltså inte runt, men Tore lyckades ”slå” loss cylindrarna trots att han själv tvivlade på att det skulle gå. Därefter har cylinderloppen brotschats upp och nya kolvringar kommit på plats.

När loket provkördes uppallat första gången visade sig något jag misstänkt, nämligen att utväxlingen inte var den rätta. Tore fick också genom en av sina söner, som kört loket på torvmossen, veta att det gick för snabbt. Någon plats för en extra växellåda finns inte, men med en lätt snedplacerad och avkortad kardanaxel samt en smalare typ av extra transmission med utväxlingen 1:3,5 gick problemet att lösa – så nu fungerar utväxlingen väl. Startmotor och generator fungerade däremot utan någon renovering.

Som tur var fanns det tillräckligt med glykol i kylsystemet så motorblocket hade klarat sig i alla år, alltså även under de kalla vintrarna på 80-talet. Lite kuriosa om loket och kyla är att .

Bromsarna m.m.

Även hydraulbromsarna gick att renovera, men som Tore uttryckte det:

• Om bromsarna varit från en modern bil hade det aldrig gått.”.

För att inte skada de nya delarna fick dock bromssystemet fyllas på med hydraulolja och absolut inte bromsvätska (vilken bl.a.innehåller alkohol som skulle lösa upp de nyinsatta packningarna). I ursprungsversionen var loket försett med handreglage till kopplingen. Efter renoveringen regleras dock både koppling och broms numera av ett pedalställ från en Ford Taunus 17 m. Också hjullagren fick både renoveras och delvis justeras, eftersom ett lager satt snett.

Nya reglage, nu med finesser som temperaturmätare och startnyckel, har kommit till liksom en nytillverkad bensintank (för 98 oktanig bensin med blyersättningsmedel).

Loket har även, inte minst som skydd, försetts med extrautrustning i form av en vidgad motorhuv till en dressin som tillhör museijärnvägen i Vadstena men vilken ursprungligen kommer från NKlJ (Nordmark Klarälvens Järnväg i Värmland). Motorhuven hade jag tidigare låtit Tore tillverka som skydd för en ny motor i dressinen, men då en originalmotor hittades behövdes inte motorhuven mera.

Den yttre ramen fick också nytillverkas, medan det ursprungliga träflaket kunde återanvändas efter lätt modifiering. Kombinationen av ballast och förarsäte i form av ett betongblock är också original.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att trots en del nödvändiga modifieringar och kompletteringar så är ändå det mesta ”HPD-original”.

Vad hände sedan?

I boken Industrilok i Östergötland kan man också läsa att verksamheten vid Tranås Torvförädling upphörde 1984 och ”anläggningen kommer troligen att rivas under 1986”. Som tur blev det inte så utan banan finns fortfarande kvar, men den intressanta fabriken med sina rem- och kugghjulsförsedda maskiner har dock rivits eftersom den lutade betänkligt.

Loket har under flera år fungerat riktigt väl på vår vedbana i Klöverdala som fick namnet Qlöverdala Lokala Järnväg med signaturen QLJ – alltså med gammalstavning. Oftast behövdes inte loket därför att vedvagnarna kunde skjutas för hand. Loket var dock ett pittoreskt inslag och något av ett museiföremål.

Efter hand lät jag Tore även bygga om en tralla, som Hans Rydberg fått från bilskroten i Boet och som tidigare tjänstgjort på sågen / lådfabriken på samma plats och vilken han överlät till mig. Vad ”bidde” det då av denna tralla med hjul som inte rullade eftersom den legat begravd under markytan? Efter lite olika oljebehandlingar av hjullagren så att den åter rullade blev den ombyggd till mangeldressin. Vad är då en sådan dressin?  Jo, I vårt husköp ingick även en gammal vevmangel i vackert gjutjärn. Nu kom den gamla mackapären att få en ny uppgift, nämligen som dressin  efter Tores ombyggnad . När man greppar veven och drar runt så överförs kraften till en kedja som drar runt en hjulaxel. Numera finns denna unika konstruktion vid museijärnvägen Risten-Lakviks Järnväg (RLJ) norr om Åtvidaberg.

Lokets och järnvägens framtid

Nåväl, hur gick då för loket? Min fru Birgitta och jag har skänkt det och huvuddelen vår järnväg till Föreningen Boets skola där det nu också har fått ett eget nybyggt lokstall. (Ett spår och en tippvagn har vi emellertid kvar i Klöverdala för vedtransporter). Tanken är att loket och järnvägen i stort ska vara en extra attraktion till det som redan finns i Boet. Duktiga medlemmar i skolans förening har återuppbyggt banan inklusive lokstallet på skolans /föreningens mark. Även loket har genomgått justeringar och kompletteringar. En” moderniserad tillbyggnad” är lyktorna från en 20- /30- talsbil som vi hade liggande.

En del återstår innan allt är riktigt klart – om det nu kan bli riktigt klart för nya idéer kommer säkert att kläckas hela tiden. Nu ser vi fram emot att allt ska bli ännu bättre och sprida nöje och glädje i Boet med omnejd.

Källor:  Gunnarsson, Karl Som bonde bland bönder

              Gyllenberg, Bo (1987) Industrilok i Östergötland

                                                    SJK Småbaneavdelning

Text

HANS BLOMBERG

Under grillaftnarna och vid midsommarfirandet kommer även tåget att slingra sig fram med passagerare på den lilla smalspårsjärnvägen mellan fotbollsplanen och grillplatsen. Dessutom går det att innanför skolans portar se montern med modellen av Ödeshögs station vid mitten på 1950-taletmed den äkta stationsskylten och foton.